I morgon är det dags. Då börjar knegarlivet =P

Det börjar kännas lite pirrigt. Det är som att börja skolan fast ändå inte. Jag kommer ju hamna på en plats där jag inte känner någon, precis som i skolan. Men nu har jag en massa ansvar, det har man ju inte riktigt i skolan. Där har man ju bara ansvar för sig själv. Nu känner jag ett ansvar för den här killen jag ska vara elevassistent åt och även till de som anställde mig. Jag måste ju nu möta deras förväntningar de har på mig. Tänk om jag inte alls passar med de som jag ska jobba med, eller att yrket inte känns bra. Men allt detta vet jag ju inte förrän jag har provat. Så det är bara att slänga sig in i det okända och se på det som att jag kommer lära mig otroligt mycket. Inte bara om hur det är att vara elevassistent och arbeta med ungdomar som har autism och asperger. Utan jag kommer lära mig väldigt mycket om mig själv också tror jag.

Hoppas att jag inte är allt för trött i morgon. Under sommaren har ju min dygnsrytm ändrats något, men jag håller på och kämpar för att blir mer trött på kvällen så att jag kan vakna lite mindre förstörd.
Det är tur att den här första veckan är utan elever så att jag kan känna in mig i arbetslaget och kanske hinna vrida tillbaka min dygnsrytm lite mer. Jag behöver nog all energi jag kan få när jag väl träffar de elever jag ska arbeta med ett år framöver.

Så här sista dagen av den lediga sommaren så börjar jag tänka på alla förväntningar jag hade innan sommaren. Jag kommer ihåg det så väl de där sista dagarna innan jag skulle flytta ner hit. Jag saknade Fredrik så mycket men var ändå ledsen över att jag skulle flytta ifrån alla.

Mina tankar var att denna sommar skulle bli minst lika bra som förra, eller bättre. Förra sommaren var bland de bästa i mitt liv. Jag fick vara med min nya pojkvän hela tiden och mysa så som bara nykära kan. Vi hade ganska bra med pengar och gick ut och åt fint ofta, solen var framme skapligt mycket och jag fick en massa nya vänner här nere i Halmstad. När det väl var dags för mig att åka hem grät både jag och Fredrik floder och det var bland det svåraste jag har gjort.

På något sätt visste jag ändå att denna sommaren inte skulle bli lika magisk och inte alls innehålla lika många fina middagar. Men att det skulle bli en sån händelselös sommar hade jag inte förberett mig på. Visst, man har ju alltid ganska stora förväntningar på sommaren och ledighet i övrigt. Att det ska vara bra väder, att man ska hitta på en massa saker och att alla ska vara glada hela tiden.

Jag ska inte säga att jag har haft det dåligt på något sätt. Jag älskar att bo med min älskling och trivs väldigt bra här nere, men, det kunde ha varit bättre med ekonomin. Det har varit helt åt helvete med ekonomin för att vara ärlig. Vi har knappt klarat oss, och då har vi snålat. Snålat riktigt mycket. Mer än vad vi egentligen har orkat med. Varje sak vi har köpt har vi tänkt igenom, så ska man inte behöva ha det.

Men nu är det över med det. Jag ska jobba och Fredrik plugga, så snart kommer vi sakta men säkert i balans igen. Men det har varit riktigt tufft. Det har tagit ut sin rätt på både mig och Fredrik. Kanske mest på Fredrik. Men han kommer nog känna att det är bättre när han börjar skolan.

Jag vill tacka min kära familj som har hjälpt oss nu under sommaren. Vi skulle verkligen inte ha klarat oss utan er. Det är svårt att förklara hur bra det känns att ha en familj som villkorslöst hjälper en när man har det svårt. Det är verkligen ovärderligt!


Men tro mig, vi ska se till att vi aldrig någonsin mer hamnar i den här situationen igen. Vi har planerat vår ekonomi så att vi är säkra nästa sommar och förhoppningsvis mer än så. Men det är bara så långt fram man kan planera, resten kommer när det kommer. Man kan ju aldrig veta hur det ser ut om ett år. Vem vet, jag kanske får jobba kvar.