Fan vad jag saknar mina vänner. MIna vänner! De som är mina och bara mina. Visst är väl Fredriks kompisar mina med, men inte på samma sätt. Här kan jag känna mig ensam, det gjorde jag aldrig i Örebro. Visst jag har Fredrik men jag vill ha mina egna vänner med. Jag vill kunna sticka iväg och träffa de som känner mig, som vet hur jag funkar och som alltid ställer upp. De som jag kan vara mig själv med och som det är avslappnat med. Så är det inte med alla här. Här känns det som att jag fortfarande synas i kanterna lite och det är alltid oroligheter mellan alla. Det finns liksom ingen som jag känner att den här personen kan jag lita på till hundra procent.
Hemma i Örebro så behöver jag aldrig tänka mig för när jag pratar och jag vet att de jag har, de har jag oavsett vad som händer.
Jag saknar er så mycket att det gör ont nu. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag bara kunde få lite pengar så att jag kan åka till Örebro och träffa er. Bara ta det lugnt och umgås och mysa. Men det verkar inte se ut att bli så. Så jag får sitta här nu och sakna er och längta efter när vi träffas igen.

Jag vet att jag kommer försvinna gradvis ut ur era liv och det gör det extra jobbigt. Jag kommer inte få vara där när Bastian börjar lekis, eller när Elin tar körkort. Men det är väl så det är. Men just nu är det jobbigt. Så fruktansvärt jobbigt.

Jag saknar er och älskar er jättemycket.