Pratade precis med min kompis Linda. Hennes son fyllde 2 i måndags men jag har inte hunnit gratta honom än så det fick bli idag. Fick prata med honom på telefon och säga grattis och han blev glad. När jag frågade honom om vilka presenter han hade fått sa han pengar ( som han tydligen inte alls har fått enligt Linda) och massa andra saker jag inte riktigt förstod vad det var, men jag spelade med och sa "Åhh va roligt" och "var det fint?" och såna saker =) Han är så söt den ungen.

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag fick träffa honom. Det var dagen efter han hade fötts och Linda och Ante kom ner med honom från BB och de var så himla stolta. Så låg han där i sin lilla säng, eller vad man nu ska kalla det, och han var så fruktansvärt söt! Den absolut finaste bäbisen jag hade sett. Jag hade tårarna i halsen men vågade inte riktigt släppa fram dem, för det var några där som jag inte kände. När jag fick hålla honom så kände jag ett band som jag inte har känt innan med något annat barn. Jag visste att jag skulle få följa med honom i sin utveckling till en egen person och det gjorde mig så glad. Han har blivit en sån smart och glad kille. Han är riktigt grym på att prata och han vet vad han vill den där lille killen =)

Första myset på BB =)


Coolaste killen i stan! =)

Det gör mig dock lite ledsen att missa så mycket av hans uppväxt nu när jag har flyttat. Visst kommer jag höra från Linda om honom och jag kommer träffa honom, men inte alls så ofta. Vi har pratat om hurvida han kommer att komma ihåg mig eller inte efter ett tag, och jag hoppas han kommer göra det, men det tror jag inte. Han kommer ha fullt upp med att växa upp och bli en stor kille. Men jag är ändå tacksam för den tiden jag fick vara med =)